Alkohol

Oj vad det är jobbigt när man har en vän eller fler som har problem med alkoholen. Idag ringde en vän till mig på fyllan och berättade för mig hur arg vännen var på mig för vissa saker. Jag har tydligen gått och snackat skit om den här vännen. Det har jag INTE gjort. Däremot har jag pratat med och försökt få denna vän att förstå att det är ett problem. Man kan inte dränka sina sorger i alkohol i längden. Jobbigt.

Jag har inga problem med folk som dricker för mycket, men jag känner att de behöver inte komma till mig i nyktert tillstånd och prata och säga att de vill sluta för att sen ringa till mig på fyllan och säga att de är arg på mig. Och att de väljer själva om de vill sluta eller inte.
Självklart väljer man själv fast vissa har inte den karaktären att sluta själv utan behöver kanske hjälp utifrån från nåt proffs. Alltså inte jag, som knappt dricker längre.
En gång i tiden drack jag också alldeles för mycket, till och med så att man var sugen på öl under lektionerna i skolan. Det var bara att ta sig i kragen och skära ner på drickandet. Det var visserligen i min ungdom då man fortfarande gick i gymnasiet, då hörde det nästan till att dricka jämt. Men jag kände att det blev för mycket liksom.

Nu händer det ju självklart (eller är det självklart?) att jag dricker och blir alldeles FÖR full, men det är sällan ska ni veta. Jag kan idag inte komma ihåg när jag var full senast och det tycker jag är skönt.

Det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, men det är fan svårt att bara stå brevid och titta på när någon förstör sitt liv så katastrofalt.