Singel

Igår efter sonens träning gick jag hem till exsambon och vi pratade lite. Tillsammans kom vi överens om att det var dags att avsluta vårt förhållande.

Vi bestämde att vi skulle fortsätta att vara de bästa kompisarna som vi har blivit.

Vi gjorde ett försök. Ett försök som inte slutade på det sättet som vi hade hoppats på men försökte gjorde vi.

Vi flyttade ifrån varandra för ca ett halvår sen för att se om det kunde rädda vårt förhållande. Det kunde det inte. Förhållandet rann väl egentligen ut i sanden då.

Men det gör inte så mycket. Jag är glad över att vi har skött vår separation så smidigt som vi har gjort. Han kommer självklart att ha en plats i mitt hjärta för alltid. Vi har ju ändå varit tillsammans i 13 år och 7 månader.

Vår lilla förort är verkligen skvallrets förort. Så fort något händer så vet alla om det. Men vi har fått vara ifred för skvallret och det är så himla skönt.
Igår var det en nära bekant som sa att min dotter hade berättat att vi hade separerat. Hon blev alldeles chockad. det är ju ändå ett halvår sen. Och hon har inte hört någonting.

Det är jätteförvånande måste jag säga. Hon är ändå en ganska nära bekant. Vi umgås i samma kretsar och hennes son går i min dotters klass.

Jag och exet är som sagt rörande överens om att det var dags att avsluta vårt förhållande och det känns bra. Det är ju självklart lite blandade känslor. Jag är glad, lättad och samtidigt väldigt ledsen över att det blev så här. Vi har dock valt att inte berätta för barnen riktigt ännu.
De kan få se att vi är väldigt bra kompisar innan vi berättar att det varit slut ett tag.
Förhoppningsvis underlättar det (särskilt för min väldigt känsliga son).

Sonen har ju precis accepterat att vi inte bor ihop. Det är ju bara nån månad sen som han slutade gråta på kvällarna över att vi flyttat isär.....

Ja ja nu får jag istället kalla mig för singel.

Det blir ett nytt kapitel i mitt liv.

Det känns jäkligt bra. :)