Psykfall???

Jag satt häromdagen och pratade med min pappa om lite allt möjligt
Han tyckte nog att jag var knäpp (undrar var jag har fått det ifrån, pappa???).

Jag berättade nämligen att jag har lite problem under hockeymatcherna och har typ alltid haft. Han undrade varför och jag förklarade:

Jo det är ju så att en del tjejer, för att peppa oss andra, går och slår oss på knäna. Men de klappar bara på ett ben. Vilket betyder att jag måste slå på mitt andra ben också. Pappa tittade lite konstigt på mig och frågade varför?
Jo men, för att det ska kännas lika ju.
Pappa blev ännu mer konfunderad och jag fick förklara vidare.

När jag t ex slår i min högra fot i ett trappsteg när jag går upp för en trappa, då måste jag slå i den vänstra också. Och lika hårt. Råkar jag slå i den vänstra foten lite hårdare än vad jag slog i den högra från början, ja då måste jag börja om från början. Det måste nämligen kännas lika.

Pappa tyckte att det lät ju inte hälsosamt, det lät ju rent ut sagt farligt. Jag fick lugna honom lite med att nej då, det är inte så att om jag bryter höger arm så måste jag bryta vänster. Så pass mycket kan jag hålla tillbaka. Ren smärta behöver inte kännas lika.

Ok?? Pappa såg inte helt övertygad ut..

Det blev inte så mycket bättre när jag förklarade för honom att jämna siffror måste jag ha också, förrutom nr 11 och 15, de funkar. Jag berättade även att i början hade jag jätteproblem nu när jag har bytt hockeylag och inte fick ha nr 11 längre utan jag fick nr 13. Hjälp liksom. Jag mådde länge dåligt över det. Varför tog jag 13 när 24 var ledig?

Inte heller blev det bättre när jag sa att när man höjer stereon så måste volymen då vara på en jämn siffra eller nr 11 eller 15. Det kan också gå bra med en annan ojämn siffra om det "känns" bra.

Det blev heller inte bättre när jag berättade att om jag tar ex gröna ärtor i en skål och det typ ligger en hög kvar i ena hörnet och en ensam ärta ligger i det andra hörnet. Ja då måste jag ju ta den ensamma ärtan också för det är ju synd om den annars. När jag sen har tagit ärtan då får jag dåligt samvete över att han kanske hade sina kompisar i den stora högen...

Sen räknar jag en hel del. Kan sitta på ett möte och räkna hur många fönster det är, hur många personer har glasögon eller hur många tegelstenar är det i väggen?

Hm, berätta nu. Tycker ni att jag är redo att läggas in på psyket eller???