Nyår

Jaha då var det nytt år igen då.

Nyårsafton firade vi ihop med mina underbara föräldrar.
Vi bjöd på middag och lite tilltugg.
Det blev även att titta på JVM.
Pappa som skulle ut och ploga kl 7.00 imorse gick och la sig och vilade en stund.

Strax innan 00.00 gick vi ut på gården och tittade på fyrverkerierna och hälsade på alla grannar och önskade gott nytt år.

Mamma och pappa gick hem rätt snart. Men det var kul att de stannade så länge trots att pappa skulle upp så tidigt...

När vi insåg att JVM matchen skulle avgöras med förlängning och ev straffar gick jag och sonen in. Sambon och dottern kom in precis lagom till straffarna.

Sverige vann över Canada efter straffar och är nu i semifinal. :D

Nu är det 2011. Borde vara mitt lyckoår då 11 är mitt lyckonummer.

2011 skulle ju kunna ha börjat mycket bättre än vad det gör men det är sviter från 2010 som fortfarande gör sig påmint.

Men som jag skrev i början av 2010:
2010 skulle vara förändringarnas år och sannerligen visst blev det så.

Vi fick en ny rektor på skolan. Hon tog tag i ekonomin direkt då vi inte var en skola i balans. Hon gick på som en ångvält och vände upp och ner på allt i skolan känns det som.

Då jag är en otrolig vanemänniska (det börjar bli bättre) så har den här hösten varit jobbig. Mina vänner på jobbet har antingen sagt upp sig, deras tjänst gått ut eller blivit övertaliga.
En vän fick dock en helt annan tjänst på jobbet vilken jag absolut unnar henne. :)

Förändringarna som rektor gjorde rörde inte mig så mycket i början (kanske inte så mycket överhuvudtaget) Men istället för att vara 3 personal på 50 inskrivna barn blev jag ensam kvar...
Det var en riktigt stor förändring. Jag var riktigt orolig i början men har nu insett att mina elever lyssnar bättre på mig nu... Så den förändringen blev ju bra.

Det sker mer förändringar i livet just nu.
Jag har ju insett att sonen håller på att frigöra sig. Han som alltid har lyssnat på mig. Har jag sagt sitt ner så har han suttit ner tills jag sagt åt honom att han kan gå.
Nu är han lite uppkäftig, vill inte hjälpa till med någonting om han inte får nåt för det och tom då funderar han länge...
Han säger saker till mig som sårar mig och som jag ser att han ångrar att han har sagt men då är det försent liksom.

Det är tur att jag älskar honom så. Han är mitt allt ihop med hans lillasyster.

Nu ser jag fram emot 2011 med skräckblandad förtjusning. Men det ska bli spännande att se vad 2011 har att erbjuda. :)

Kram på er.

Skulle behöva...

* En eller flera styrkekramar just nu. Hur kommer det sig att man inte får dem när man behöver dem som bäst???

* Vinna lite pengar. Inte så mycket "bara" sisådär en hundra tusen kronor kanske???

* Lite mer egentid. Det skulle vara bra.

* Nån timme mer i dygnet???

* Ork massvis av ork...

Men mest av allt vill jag nog ha lite sinnesro. Jag vill kunna sova utan att drömma en massa mardrömmar. Sova utan att vakna en gång i timmen. Det skulle nog ge mig mer ork och då behöver jag inte fler timmar om dygnet...
Jag önskar att allt bara blir bra. Vips liksom. Hokus pokus nu är allt bra.
När man var liten var det så enkelt hade man ont gick man till mamma och hon blåste så var allt bra. Mådde man dåligt fick man en kram och allt var bra. Nu är det inte så enkelt.

Däremot så har jag ju fått den äran att vara mamma till mina 2 troll vilket betyder att nu är det jag som blåser på det onda eller ger den tröstande kramen.

Och de små breven som jag får av mina troll lite då och då. De breven där det står att jag är världens bästa mamma och att de älskar mig. De värmer mer än alla blåsningar och kramar man kan få tror jag..

Min mamma har sparat många av de lappar som jag skrev till henne när jag var liten, så de måste nog värma mer än alla tusen blåsningar och kramar man har fått.

EN DAG I TAGET!!!!!!!!!!!!

Ja vad säger man???

Min son är som han är. Smart som fan, men ändå lika dum som tåget. Hur kan han som är så smart i allt annat bara inte förstå att man ska gå ifrån dumma kompisar istället för att börja bråka med dem???

Han och en kille till blev uppkallade till rektorn idag för att de slogs. Oj, kan man ju tänka då. Vad slogs de om? Det måste varit nån jättegrej... Jadå de slogs och sparkades om en stjärtlapp. Jodå ni läste rätt, fullt slagsmål om en stjärtlapp.

Så nu vet ni. Tittar någon snett på er i tunnelbanan imorgon på väg till jobbet. Det är bara att klappa på h*n.

Ahh, blir så förbannad.

Men en eloge till fröken som faktiskt ringde hem till oss båda föräldrar. Annars brukar det bara vara jag som får höra minsta lilla som sonen har gjort eftersom jag jobbar i samma skola. Men jag fick inte höra något i skolan idag utan hon ringde hem.

Just nu är jag väldigt less på dels sonens fasoner och dels på hans kompisar. Jag känner ju dem väldigt väl då de går hos mig på eftermiddagarna. Hade det inte varit för sonens lärare så hade jag nog bytt skola på honom. Men lärarna verkar vara jättebra.
Sonen ser fram emot att gå till skolan och det är ju ett väldigt stort plus.

Jag har läst på lite om 11 åringar nu. Tydligen är det ju nu fullt normalt att prova sig fram, att testa gränser mm men måste han bli dum för det? Han som alltid har varit så snäll förrut???

Ungjäkel...

Stackarn vad jag skällde på honom när fröken hade ringt. Men jag är väldigt noga med att säga att jag älskar honom och att det är hans fasoner som jag inte gillar.

Imorgon ska han få ta med sig en egen stjärtlapp till skolan som det står hans namn på...

Oj då...

Det var visst nästan en månad sen jag skrev.

Det är som sagt lite mycket just nu med allt med hockey, fotboll och nåt som kallas för livet. :)
Jag har ju inte ens hunnit julpynta hemma ännu...

Men det ska ske ikväll har jag lovat mina underbara små troll.
Sambon är iväg på dart och jag och barnen ska bara mysa...

Igår kväll hade vi tvättstugan men som sambon sa: Varför ska man ner hit och tvätta när maskinerna inte ens torkar grejerna???
Japp det var torktumlaren som inte ville helt plötsligt. Då fick vi ju hänga kläderna uppe ändå och det var ju det vi ville komma ifrån...

Vad händer mer då???
Jo det händer mycket som sagt men nåt jag börjar bli riktigt orolig för är min sons förändrade beteende.
Han har börjat skita i saker som han blir tillsagd att göra, han är grinig och tjurig, han vill troligtvis sluta/ ta ett uppehåll i sin hockey. Det gör mig skiträdd. Han har sen han var typ nyfödd velat bli hockeyproffs.
Jag har hittills tvingat iväg honom på hans hockeyträningar men har nu med samråd med hans tränare låtit honom bestämma själv. Vill han inte så vill han inte. Det som är tråkigt är att han har ju så roligt när han väl är där. Det är ju i laget som alla hans kompisar är...

Men det är väl förhoppningsvis bara en fas i livet. Han fyller snart 11 år så det kanske är lite förpubertet. Måste nog läsa på lite om 11 åringar...

Nä nu kallar jobbet igen. Jag ska försöka att skriva snart igen. :)

Tråkig

Just nu är jag tråkig och skriver inte allt för mycket. Jag ber om ursäkt för det och kommer igång snart igen hoppas jag. Det händer lite mycket just nu. Som måste tänkas igenom både en och två gånger. Det är så mycket förändringar på jobbet mm. Jag som är en sån vanemänniska...

Men det som inte dödar en, härdar en. Visst e det så???

Hoppas att jag får lust att skriva snart igen.

Kram på er så länge. :)

Ordbajseri :)

Jag skulle för en gång skull vilja vara positiv i mitt inlägg. Men just nu är det svårt.
Det är som vanligt lite mycket just nu.
Men nåt som är skönt är att sonens fotboll är lagd på is en liten stund. Utomhussäsongen är äntligen över. Det betyder att det blir mindre att göra i veckan. Men snart börjar inomhussäsongen istället. Fast då blir det bara en gång i veckan.
Hockeyn håller han ju på med fortfarande såklart... Och jag med. Dottern har sin fotboll.

På jobbet har vi fått en ny chef. Hon fick ett tufft jobb när hon kom till oss. Vi låg väldigt mycket back. Vilket gör att hon har varit tvungen att säga upp folk. Men eftersom vi jobbar i kommunen så blir vi ju inte av med jobbet vi blir övertaliga och får förhoppningsvis ett annat likvärdigt jobb i kommunen.

Men måste säga att det känns jobbigt. För en gångs skull känns det lite spännande med förändringar men det får ju inte bli för mycket på en och samma gång. Och jag gillar inte att mina kollegor får gå. Så det så...

Nu på lördag har jag och Sambon varit tillsammans i 13 år. Hur vi ska fira det?? Ja som vanligt skulle jag tro. Inte alls...

Han är hemma hela lördagen förhoppningsvis med vår dotter, jag är i Tibble ishall (Täby) med sonen som har hockeycup. När vi kommer hem från Täby vid ca 22-22.30 tiden. Då kommer jag gå raka vägen till sängkammaren och lägga mig på rygg och somna in direkt av trötthet... På söndag ska vi tillbaka till Täby för slutspel. Troligtvis måste jag lämna honom i Täby med nån vänlig själ som kör honom hem. Förhoppningsvis hans tränare. Då jag ska iväg och spela match själv. Min pappa kommer nog och tittar på min match därav att sonen behöver hjälp hem. :)

Annars vad händer mer. Jo det ska jag inte berätta för er ännu. Troligtvis kommer det att ske saker i helgen. Eller ja, jag vill att det ska ske saker i helgen men vet inte om det är genomförbart ännu :)

Jag blev tvungen att tacka nej till min lagfest den här gången då jag känner att jag inte har råd och att det skulle bli för sent för att orka vara i en ishall en hel dag, dagen efter. Det gjorde mig lite ledsen men å andra sidan får jag ju se min son spela hockey. :)

Nä, nog med ordbajs nu.
Hoppas att ni alla har det bra. Ta hand om er, Kram.

Fotbollscup

Och vädret är helt underbart. Jag känner hur solen tar i ansiktet. Det är höst och det är mysigt. Det är dock lite kyligt i luften så termobyxor och täckjacka är ett måste. :)

Vilka elever jag har...

Det kom fram en tjej till mig idag. Hon går i 9an. Så helt plötsligt säger hon: Åsa, vilken stooor rumpa du har.

Det är inte första gången jag får höra det. Kanske dags att göra nåt åt saken?
Tur att hockeysäsongen har börjat igen. :)

Ang mitt "tåg". :)

Jag har ju tjatat om ett himla tåg nu ett tag...

Nu ska jag äntligen stilla åtminstone Veras nyfikenhet. Det har varit rätt kul med hennes och min mammas gissningar av vad "tåget" har gällt. Helt konstiga gissningar har det varit. Speciellt från min mor. :)

Nä, mitt tåg gällde inte alls det ni har gissat på.

Mitt tåg var skola.

Inget mer spännande än så.

Jag hade sökt att få läsa 4 kurser på komvux, det skulle vara i 1 år på distans.
Jag tänkte att jag äntligen skulle plugga klart till undersköterska, men kom alltså inte in på skolan.

Men som jag också har skrivit tidigare så visste jag ju inte om jag skulle klara det med tanke på allt runt omkring mig. Men jag hade ju självklart fått omprioritera lite. Istället för att sitta och snacka skit med föräldrarna på sonens fotbollsträningar så hade jag väl fått sitta kvar i bilen och plugga istället


Men nu kom jag alltså inte in på skolan och får därmed fortsätta att snacka skit med de andra föräldrarna. :)

Så var det med mitt tåg.
Inget spännande.
Som resten av mitt liv :)
Kram på er alla.

Vad är det som händer med våra barn???

Vad är det som händer med våra barn nu för tiden???

Jag jobbar som sagt i skola. Häromdagen satt jag och tittade i en skolkatalog från några år tillbaka.

Jag satt och tittade på eleverna när de gick i 6års och jämförde dem med nutid. Vad händer på vägen?

I 6års ser de så små och oförstörda ut. De ser ut att vara nyfikna på livet eller ja nyfikna på allt.
När jag ser dem nu. En del går kvar i skolan en del har slutat men då jag jobbar i samma område där jag bor så ser jag även de äldre eleverna som nu har gått ut skolan och blivit vuxna.
De ser så förstörda ut. De ser så hårda ut. Det har hänt mycket med dem under vägen till ungdoms/vuxen livet...

Det gör mig så ledsen.
Vad är det som händer med våra barn? När en liten 10 åring blir polisanmäld. Det ska inte hända. Vem är det som misslyckas? Är det vi föräldrar eller är det vi pedagoger? Eller är det vi tillsammans???
En sak är jag ganska säker på, det är inte barnens fel... Det är ju vi vuxna som uppfostrar dem.

Jag är ganska säker på att vi vuxna tillbringar alldeles för lite tid med våra barn. Vi har för lite koll på dem. Hur många av mina ungdomar på jobbet har föräldrar som bryr sig? Det finns en hel del men det är nog desto fler som inte har en förälder som bryr sig.

Jag har nu gett mina barn varsin mobiltelefon. Min son är 10 år och min dotter är 8 år. MEN den används bara vid speciella tillfällen. När de ska gå hem till en kompis så har de den inte med sig. Varför??? Jag vill ha kvar föräldrakontakten med mina barns kompisar. Det kommer nog att underlätta när de blir tonåringar och börjar ränna ute på ett helt annat sätt. Då kan jag ringa hem till sonens kompisar och prata med deras föräldrar om han är där eller inte...

Jag hör av tonåringarna på jobbet att de vägrar att ringa till hemtelefonen. Om "Kalle" inte hade mobiltelefonen på av nån anledning får han skäll av "Pelle" som ringde som en dåre kvällen innan... Jag frågade nån gång varför ringde du inte hem till"Kalle" istället? Oj vilken blick jag fick. Jag kom från yttrerymden eller nåt. Det fattar du väl? Jag kan inte ringa HEM till honom. Då kanske hans föräldrar svarar.

När jag var liten då gjorde det ingen skillnad vem som svarade i telefonen. Mina kompisar hälsade alltid på mina föräldrar när de kom hem till oss. (iallafall vad jag minns)

Jag blir så ledsen när vi inte tar hand om och vägleder våra små och våra ungdomar på rätt väg redan från början. Jag tror inte att någon föds elak. Det händer på vägen till att bli större och det är där vi vuxna måste gå in och stoppa och styra upp.

Vi måste kunna få låta våra barn växa upp i ett tryggt samhälle. Jag vill kunna släppa ut mina barn i närområdet utan att vara rädd att det händer dem nåt farligt.
Där jag bor och jobbar är det tyvärr omöjligt just nu. När barnen är ute har jag alltid en liten klump i magen. Och trots att mina barn har ett ganska stort ansvar genom att de ibland får ta sig till och från träningar själva så litar jag på dem men inte på de andra runt omkring och det är läskigt så ska det inte behöva vara.

Vi vuxna måste börja ta mer ansvar... Eller???

Vad är det som händer med våra barn???

Tåget gick...

och kvar på perrongen sitter jag.

Jag som hade bestämt mig för att åka med tåget. Nu var det inte jag som bestämde, så någon höll mig kvar på perrongen och jag fick snällt sitta och titta på när tåget tuffade iväg... Och inte får jag klaga heller. För det sa de att jag inte fick...

Men det kanske är bäst det som skedde.
Jag har ju en hel del annat att göra än att tänka på mig själv. Jag har ju alla andra att tänka på. :)

F-N!

Ja ja, det går väl förhoppningsvis fler tåg...

Lite svammel om sonen :)

Sonen mår inte så bra efter Turkietresan. Han blev dålig i magen och är inne på 3e dagen idag. Lilla stackaren. Jag var på apoteket idag och köpte lite piller och Resorb till honom.

Jag har varit hos tandläkaren idag och påbörjat en rotfyllning. Hjälp!!!
Men det var inte så farligt. Det jobbigaste var att ligga och gapa i en timme nästan oavbrutet...

Sonen hade köpt så fina saker till oss alla i Turkiet. Jag fick 4 par Björn Borg trosor, 1 Adidas collegetröja och 2 armband. Lillasyster fick armband, Björn Borg trosor och 2 Puma väskor. Pappa fick Björn Borg kalsonger 2 tshirts och 2 armband. Så sött av honom att handla till oss.

Han hade inte köpt så mycket till sig själv däremot. Han hade köpt en träningsoverall och ett par skor och självklart Björn Borg kalsonger till honom.

Jag tyckte inte att han hade blivit så brun dock, sen fick jag syn på hans rumpa. Den var kritvit så nog hade han fått färg. :)

Ikväll blir det Hovet för min del. Jag ska titta på Dif-Timrå. Det ska bli kul :)
Ha det bäst.

Snart

Snart kommer de. Vilken minut som helst. :) Planet landade för 25 minuter sen. Hur lång tid kan det ta liksom?

På väg

Att hämta sonen. Det borde vara förbjudet för plan att landa så tidigt.

Ute på Djurgården

Jag och Vera tar en höstpromenad ute på Djurgården. Vera byggde en vassbåt. Den ville inte vara i vattnet det var för kallt och blåsigt. ;) Därför är båten på land. :)