Vad är det som händer med våra barn nu för tiden???
Jag jobbar som sagt i skola. Häromdagen satt jag och tittade i en skolkatalog från några år tillbaka.
Jag satt och tittade på eleverna när de gick i 6års och jämförde dem med nutid. Vad händer på vägen?
I 6års ser de så små och oförstörda ut. De ser ut att vara nyfikna på livet eller ja nyfikna på allt.
När jag ser dem nu. En del går kvar i skolan en del har slutat men då jag jobbar i samma område där jag bor så ser jag även de äldre eleverna som nu har gått ut skolan och blivit vuxna.
De ser så förstörda ut. De ser så hårda ut. Det har hänt mycket med dem under vägen till ungdoms/vuxen livet...
Det gör mig så ledsen.
Vad är det som händer med våra barn? När en liten 10 åring blir polisanmäld. Det ska inte hända. Vem är det som misslyckas? Är det vi föräldrar eller är det vi pedagoger? Eller är det vi tillsammans???
En sak är jag ganska säker på, det är inte barnens fel... Det är ju vi vuxna som uppfostrar dem.
Jag är ganska säker på att vi vuxna tillbringar alldeles för lite tid med våra barn. Vi har för lite koll på dem. Hur många av mina ungdomar på jobbet har föräldrar som bryr sig? Det finns en hel del men det är nog desto fler som inte har en förälder som bryr sig.
Jag har nu gett mina barn varsin mobiltelefon. Min son är 10 år och min dotter är 8 år. MEN den används bara vid speciella tillfällen. När de ska gå hem till en kompis så har de den inte med sig. Varför??? Jag vill ha kvar föräldrakontakten med mina barns kompisar. Det kommer nog att underlätta när de blir tonåringar och börjar ränna ute på ett helt annat sätt. Då kan jag ringa hem till sonens kompisar och prata med deras föräldrar om han är där eller inte...
Jag hör av tonåringarna på jobbet att de vägrar att ringa till hemtelefonen. Om "Kalle" inte hade mobiltelefonen på av nån anledning får han skäll av "Pelle" som ringde som en dåre kvällen innan... Jag frågade nån gång varför ringde du inte hem till"Kalle" istället? Oj vilken blick jag fick. Jag kom från yttrerymden eller nåt. Det fattar du väl? Jag kan inte ringa HEM till honom. Då kanske hans föräldrar svarar.
När jag var liten då gjorde det ingen skillnad vem som svarade i telefonen. Mina kompisar hälsade alltid på mina föräldrar när de kom hem till oss. (iallafall vad jag minns)
Jag blir så ledsen när vi inte tar hand om och vägleder våra små och våra ungdomar på rätt väg redan från början. Jag tror inte att någon föds elak. Det händer på vägen till att bli större och det är där vi vuxna måste gå in och stoppa och styra upp.
Vi måste kunna få låta våra barn växa upp i ett tryggt samhälle. Jag vill kunna släppa ut mina barn i närområdet utan att vara rädd att det händer dem nåt farligt.
Där jag bor och jobbar är det tyvärr omöjligt just nu. När barnen är ute har jag alltid en liten klump i magen. Och trots att mina barn har ett ganska stort ansvar genom att de ibland får ta sig till och från träningar själva så litar jag på dem men inte på de andra runt omkring och det är läskigt så ska det inte behöva vara.
Vi vuxna måste börja ta mer ansvar... Eller???
Vad är det som händer med våra barn???
2 kommentarer:
Hej! Hittade hit via Sus blogg. Blev berörd av det här inlägget. Kanske just för att jag har just en sexåring som snart fyller sju. Jag ser hans lekiver, hans fantasi men också hans alla redan existerande oro över vem han är i relation till andra. Jag vill ha kvar den här goa, galna, fantasifyllda, temperamentfulla lilla människan för alltid. Jag vill att hans sinne ska vara ostört och oförstört så länge det bara går. Jag vill att han ska vara full av nyfikenhet även när han är 10 och 15 och 20. Jag hoppas jag ger honom rätt verktyg och att jag och skolan tillsammans kan ge honom en plats att få vara sig själv på. Den han själv väljer att bli och den han redan är.
Låter jobbigt att du inte känner dig helt trygg med dina barn i ditt område. Jag hade det likadant fram till i somras då vi helt sonika flyttade. Helt plötsligt känner jag en enorm lättnad, som en stor utandning. Från dålig energi till god. Det är möjligt att skapa ett skifte.
Det finns väl ingen plats som är helt trygg nuförtiden, då får vi försöka skapa den i våra egna hjärtan och i våra barns.
Kram!
Jag blev även berör jag, och det för att min sexåring redan nu säger att barnen skrattar åt honom i skolan för att han jacka kanske inte är så snygg eller för att hans mössa inte är tillräckligt hipp! Vad håller på att hända?? Hans jacka är en varmt kamouflerad jacka och mössan turkos! Absolut inget fel eller något direkt billiga plagg men varför säger han så!?
VI alla kommer ju i en tid i våra liv där man vill vara "i coola gänget", klä sig snyggt, ha "det senaste" och man är mer uppmärksamhetskåt än andra gånger.. du förstår hur jag menar (?), men ska den börja redan nu, vid knappa sex års ålder?!! Jag blir ledsen!
Men, som du säger så tror jag verkligen att vi spenderar alldeles för lite tid med våra barn. Hur ska man få mera tid? Man måste jobba/plugga, det är skola/fritids som gäller hela dagarna och sen är det rutinerna när man kommer hem för att hinna med allt innan det är läggning. Suck.. om dygnet kunde ha flera vakna timmar!
Skicka en kommentar