Min bror...

Jag har en bror. En storebror. Han är 5 år äldre än vad jag är. Han fyller 39 år på fredag. Det ska de fira med 5 kamp på Gröna Lund med lite släkt och vänner. Jag är ju på Öland så jag kommer ju inte att kunna vara med. :( Men så är det ju när man fyller år mitt i semestern... :(





Min bror är en person som alla tycker om. Jag har nog aldrig träffat någon som har något illa att säga om honom. Min bror är en person som jag jämt såg upp till när jag var liten. När han var hårdrockare blev jag hårdrockare, när han blev hiphopare blev jag hiphopare... Min bror såg även till att jag gick säker i Vårberg när vi var små. Det var ingen som vågade sig på mig. Jag och en kompis hade ett ärende till hans skola. Högstadiet gick i en annan skola. När vi kom dit var det rast och det satt några killar på berget och slappade. När vi närmar oss så börjar en kille att reta oss. Så som de alltid gjorde med de som kom från vår skola... Men hans kompis slog till honom och sa åt honom att hålla käften. varför undrade då den retande killen. Det är ju för fan Anders lillasyster. Killen bad om ursäkt direkt... :) Även när vi blivit äldre och jag hängde i stan, i Kungsan kom det fram killar och frågade om det inte var så att jag var Anders lillasyster... :)





Min bror började spela hockey ungefär när jag föddes. Det tog tid men 13 år senare började jag att spela hockey. Under många år blev jag oxå jämförd med honom. Liksom, jag känner ingen som är lika bra på hockey som han. Absolut inte jag. Men jag spelar för att jag tycker att det är kul... :)





Min bror bor 3 hus ifrån mig, en annan adress men ändå så nära. Vi umgås aldrig...Varför?? Det har jag ingen aning om. Det har bara blivit så. Vi har några gemensamma vänner som vi båda umgås med men nästan aldrig samtidigt.





När vi var små då kunde vi leka tillsammans ibland iaf...





Jag minns:





När vi bodde på Storholmsbackarna. Där bodde vi tills jag var typ 9 år. Då lekte alla med alla. Jag och mina kompisar fick vara med min bror och hans kompisar, så åldersskillnaden mellan oss som lekte var ibland mellan 7-8 år. :)


Vi lekte ärtkrig med ärtrör. Rören tog vi från mammas galgar, den delen man hängde byxor på. Det gjorde svinont att bli träffad men samtidigt var det så kul att få vara med de större.





Vi lekte krig. Då sprang vi runt med pinnar eller fingrarna som vapen. När man såg en fiende skrek man antingen Pang du är död, eller om man hade ett automatvapen skrek man Ratatatata eller bambambambam du är död. Den som dog fick lägga sig ner och räkna till 10 tror jag att det var sen fick han vara med igen.





Jag var oftast den enda tjejen som var med, ibland så var min bästis Bennys storasyster med oxå. Annars var det bara grabbar och jag. Det är nog därför jag fortfarande trivs bäst med killar... När ungarna har träningar mm står jag oftast med papporna och pratar. De är oftast vettigast. ;) Visst har jag mina favoritmammor oxå. :)





Min bror och jag hade svårt att hålla sams när vi var små. Eller egentligen bara när mamma och pappa var i närheten. Men samtidigt var han min idol. En kväll så frågade han mig om han fick sparka mig i magen? Det var poppis med karatesparkar då... Nä svarade jag ju såklart, det gör ju ont. -Nej då, du måste spänna magen säger han då. Jag visste inte hur man spände magen så han ställer sig och visar och berättar att jag ska ta i som om jag ska bajsa. Okej då säger jag och ställer mig framför klädkammardörren. Jag spänner magen, jag ser hur brorsan börjar ladda och jag har för mig att han gör en roundkick, alltså snurrar ett varv först. Jag blir rädd och duckar. Vilket gör att min bror sparkar mig i huvudet. Jag faller ihop och då springer brorsan fram pressar ner mig på hans hockeytrunk som står brevid och säger -Sch Åsa, mamma och pappa sitter där och menar vardagsrummet som är precis brevid hallen där vi är. Jag gråter dock inte. Jag skrattar. :)





En dag var vi ute och lekte Röda vita rosen. En jätterolig lek som jag tycker att ungarna av idag borde leka mer av.


Men iaf. Vi lekte och vi hade jättekul tillsammans. Vi var säkert en 10-15 personer som lekte tillsammans. Man springer jättemycket i den leken för man vill inte bli tillfångatagen av motståndarna eftersom de då kittlade mig tills jag berättade vart skatten var gömd.


Den här gången krockade jag och en tjej med varandra ute på parkeringen. Jag flög som en liten vante rätt ner på en bil och sen ner i asfalten. Jag skrapade upp mitt knä och började att gråta. Min bror kom springandes och lyfte upp mig, bar mig hem, la mig i hans säng och hämtade en blöt handduk och började att tvätta mitt sår. När det var nästan rent hörde vi nyckeln i dörren. Mamma och pappa kom hem. Brorsan kastade snabbt till mig handduken hoppade ner från sängen och sa att nu klarade jag det själv. Det var som om han inte ville visa mamma och pappa att han faktiskt var snäll mot mig ibland.





Jag minns oxå när han skulle åka iväg och åka skidor med sin kompis Peppe. Han sa hej då och gick iväg. Jag sprang gråtandes efter honom ner i trapphuset och sa att jag inte ville att han skulle åka att han skulle stanna hemma. Då fick jag en Bamsekram av honom och han lovade att de här dagarna skulle gå fort. :)





När vi blev9 och 14 år flyttade vi till Stångholmsbacken och fick varsitt rum. Samtidigt som jag älskade att ha ett eget rum så hatade jag det. Nu var brorsan oftast instängd i sitt rum. Vid 15 träffade han sin nuvarande fru Jennie. :)


Vid 17 hade han i princip flyttat hem till henne. Då kunde jag ibland bädda ner mig i hans säng/bäddsoffa och glo på video. Det hände ibland att jag somnade där. Då var jag noga med att bädda så att han inte skulle märka något. En morgon när jag vaknade där inne hade brorsan valt att komma hem på natten och istället för att skrika på mig att gå till mitt rum hade han helt enkelt krupit ner brevid mig och somnat han med. Jag tyckte att det var så mysigt att jag knappt vågade röra på mig. Jag ville inte väcka honom utan låg kvar där länge. :)





Min bror fick körkort vid 18 års ålder, när det var dags att tvätta bilen så ringde han ofta mig. Jag sprang dit på en gång. Visst tyckte jag om att tvätta bilen men jag fick umgås med min bror. Halleluja liksom... ;)





Vi var med om en del när vi var yngre. Jag tror att han som var äldst tog mest stryk av det speciellt eftersom jag sprang till honom för att få tröst och stöd. Jag önskar så att jag hade kunnat vara där för honom oxå. Men jag vet att iaf hans Jennie fanns där för honom. :)





Idag mår min bror lite sisådär utan att gå in på detaljer. Jag önskar så att jag kunde vara där för honom men det är så himla svårt. Vi har inte den kontakten med varandra. Ibland får jag höra saker som har hänt honom av våra gemensamma vänner istället för av honom. Han får nog inte reda på något om mig dock. Inte ens av mig själv. :( Vi är lite hemliga mot varandra tydligen...





Vi är urusla på att höra av oss båda två. Jag vet att han mår dåligt men när jag frågar så mår han alltid bra. Och jag är så dum som tillåter det svaret. Men tänker att han berättar om han vill....





Nu är vi snart 34 och 39 år gamla, vi leker inte längre tillsammans men jag hoppas att han vet att jag fortfarande ser upp till och älskar honom massvis och att jag alltid finns där för honom. Att jag för det mesta är hemma ensam eller med barnen på kvällarna så det är bara att komma förbi. Det är 3 hus emellan så det går fort.





Jag älskar honom. Min storebror Anders Forsberg.








(Jag vet att jag är feg som skriver det här. Jag tror liksom inte att han läser min blogg. Jag har aldrig berättat för honom att jag skriver. Men en dag kanske jag kan berätta detta för honom oxå. )





:)