Misslyckats

Mår inte så bra just nu som ni kanske märker på mina inlägg.
Inte blir det bättre av att sonen gråter sig tills sömns nästan varje kväll. Han har tack och lov en helt underbar lillasyster som hjälper till och tröstar. Efter att jag har gjort vad jag har kunnat så klart.

Jag hör hur hon börjar trösta honom så fort jag har gått ut från rummet. Och trots att jag säger att de ska sova i varsin säng så vaknar de i samma säng. Hon säger till honom att komma och lägga sig hos henne så ligger hon och kliar honom på ryggen tills att han har lugnat sig. Världens finaste lillasyster/dotter.

Jag blir så glad när de har sådan syskonkärlek.

Det hade jag och min storebror när vi var små också. Sen vet jag inte vad som hände. Vi älskar varandra det gör vi. Men av någon anledning så varken umgås vi eller egentligen pratar med varandra längre... Det är jättetråkigt. Speciellt nu när jag mår som jag gör. Och jag vet att han mår väldigt dåligt han med, fast av helt andra anledningar.

Hur svårt kan det egentligen vara att lyfta luren och slå de där 7 siffrorna till honom och bara fråga hur det är? Tydligen jättesvårt då jag inte gör det. Men jag undrar, det gör jag. Jag älskar honom och vill att han ska må som en prins. ;)

Jag vet inte riktigt hur jag ska orka med det som händer runt omkring mig just nu. Så fort någon frågar hur det är så svarar jag att det är bra. För jag är ju inte sjuk och egentligen. Hur många gånger har du inte frågat nån hur det är och egentligen skiter i svaret?

När man möter någon i centrum säger du Hej och hur är det? Hej, jo tack det är bara bra. Själv? Får man till svar jodå det är bra svarar du då. Men ni har redan gått förbi varandra ni har redan säkert 5 meter mellan er. Vad skulle hända om man istället svarade Äh fan det är inget bra, livet håller på att skita sig jag misslyckas totalt just nu. Då har den andre redan gått vidare, för man lyssnar inte på svaren...

Sen finns de ju dem som faktiskt skulle lyssna på mig men det är ändå svårt att säga att man har gjort ett av de största misslyckanden man har gjort i livet.

För det är så det känns. Jag har misslyckats. Nu har jag en son som är ledsen och gråter. Jag har en dotter som visar känslorna på ett annat sätt som jag inte skriver här. Allt för utlämnande...
Och jag har mig själv som inte mår bra. Då har man misslyckats.

Som familj har vi det nog ändå ganska bra hoppas jag men ja jag vet inte...

Barnen framför allt.
Nu ska jag koncentrera mig på dem så att de mår bra, sen får jag ta tag i mig själv. Jag mår bra om mina barn mår bra. Så är det.