Sambo/Särbo

Jag och sambon har flyttat isär.
Det var ett gemensamt beslut och vi båda är verkligen ledsna över att det blev så.

Däremot så har vi ändå bestämt att det inte ska vara slut mellan oss utan vi bor i varsin lägenhet och försöker lappa ihop vårt förhållande. Det går sakta men säkert.

Han bor i huset bakom mig så vi har inte flyttat långt ifrån varandra.
Barnen bor hos mig mestadelen av tiden och får sova hos honom precis när de vill. Med undantag av vissa veckodagar då det är mer praktiskt att de sover hos mig...

Vad vi har märkt nu på sista tiden är att vår son inte har mått så bra. Nähä liksom... Det är aldrig kul när ens föräldrar flyttar isär även om de fortfarande är tillsammans ju...
Men det jobbiga är när han får välja vart han ska sova. Det är då han mår dåligt. Som det har varit nu så har vi verkligen tryckt på att vi inte blir ledsna när han väljer "bort" oss. Utan han får välja helt och fullt efter humör själv...

Nu har de sovit hos sambon (som nu för tiden är Särbon...) i en veckas tid då han har vabbat vår lillskrutta. En dag i veckan var hon ledsen över att hon inte fick följa med mig hem och sova hos mig. Då ringde hon till mig senare på kvällen för att säga god natt. När vi skulle lägga på kunde hon inte hålla sig längre utan börjar att gråta. Vi pratar lite till och lägger sen på, då är hon lite gladare.

Ännu lite senare ringer jag upp för att höra hur det var med henne och det var bra sa hon.
Hon berättade även att hon hade skrivit ett brev till mig. Hon läste upp det men jag hängde inte riktigt med vad hon läste. Dagen efter gick jag hem till dem och fick då brevet i min hand. Jag läste det och började såklart att gråta.
Det var ett brev som hon skrev när hon var ledsen. Hon har inte visat många känslor över att vi har flyttat ifrån varandra men tydligen så finns de där.

Hon skrev:
" ibland måste jag lämna dig
men även om jag inte vill lämna dig
mamma Jag ville ientligen inte lämna dig män ibland måste
man göra det vad ska jag göra för att inte slipa
dig Jag älskar dig värkligen
varför är du inte hos mig
när jag behöver kärlek av dig
Ja älskar dig kom till alla stelen Jag är på
kom till mig snälla."

Stephanie 8 år

Jag kan lova er att det här brevet sved.
Det är ju inte de som har valt att det ska vara så här.

Sambon och jag var egentligen inte osams eller nåt sånt. Jag tror att det är därför som barnen, speciellt sonen har så svårt att förstå. Vi har ju egentligen aldrig grälat eller nåt.
Vi bara fungerade inte tillsammans då vi verkade vilja ha det på olika sätt.
Istället för att prata om det i tid gick vi båda och irriterade oss på den andra och tillslut gick det för långt. Vi kände att vi var bästa kompisar som bodde tillsammans inte att vi var ett par.
Därför försöker vi nu bo på två olika ställen och lappa ihop vårt förhållande.
Om det går får framtiden utvisa.
Just nu tar vi en dag i taget.
Små små steg i förhoppningsvis rätt riktning.