Min granne "Nisse" fick mig att fundera...

När jag kom hem från jobbet idag så satt fyllgrannen i porten brevid ute på trappen. Han hade ramlat i trappan.

Snäll som jag är gick jag fram till honom och frågade hur det var.
(Här i texten kan jag kalla honom Nisse...)

Nisse svarade att det var bra med honom men han kunde inte komma upp. Jag sa åt honom att ta tag i trappräcket så hjälpte jag honom upp från marken.
När Nisse väl hade kommit upp på fötter såg jag hur "runda" de verkligen var så jag bestämde mig för att jag följer med honom upp till dörren. Han brukar inte hitta nycklarna men har dem alltid med sig...
I fallet hade hans öl han hade varit och handlat gått sönder så en av burkarna pyste det öl om. Det stod ut som en fontän. Jag höll för det lilla hålet med ena handen och hjälpte honom att få upp dörren. När vi väl fått upp dörren sa jag till honom att nu tänker jag kliva in hos dig och ställa upp ölen ordentligt för annars kommer du ha öl i hela lägenheten.

Jag var så välkommen så.
När jag kommer in får jag en chock. Jisses vad det var stökigt och inte bara stökigt utan även skitigt...
Jag sa till honom att det var dags att städa lite. :) Men han tyckte inte att det var så farligt.

Vad vill jag med det här inlägget???
Ja inte sjutton vet jag.

Men just där och då var det något som sa mig att det var det här jag skulle jobba med.
Ja inte just med Nisse och hans polare utan vården.

Jag kände att jag verkligen saknar att jobba inom vården.
Men samtidigt tycker jag att det är så skönt att ha ett mån till fre jobb.

Men jag skulle inte ha något emot att börja jobba inom vården igen tror jag...

Det kändes helt rätt. Kanske skulle söka mig till nån form som hjälper gamla alkisar ;)
Det "roliga" är att jag fick den här upplevelsen samma dag som jag funderade på att gå in till chefen och säga upp mig på stående fot.
Hade jag något annat jobb eller var ekonomiskt oberoende så hade jag nog gjort det idag.

Är nämligen så himla less på det just nu. Kanske fick jag nån form av inblick i vad jag faktiskt borde göra. För medan jag hjälpte Nisse då mådde jag bra. Jag tyckte lite synd om honom dock. För jag vet ju hur jävligt han måste må som super ner sig sådär lite då och då.

Att Nisse är en person som ingen här på gården (inklusive mig) egentligen gillar det brydde jag mig inte om.

När det händer Nisse saker här så är det oftast jag som är snäll mot honom. Men jag vet ju oxå hur trevlig han är när han är nykter. Ja kanske inte överdrivet trevlig och fortfarande ingen som jag vill sitta och snacka med en hel dag men han är mycket trevligare nykter...

Kanske borde jag söka en gång till för att komma in och läsa till undersköterska...
Hm, det tål att tänkas på lite grann, eller mycket kanske. För frågan är om jag hinner med att plugga och om jag orkar det....

Nä nu har jag bajsat tillräckligt med ord för idag....